Evapinglan

Regnat piskade nerför gatan, likaså åskan mot bergen som man under dagen kunda skymta vid horisonten. Även då de flesta människorna som bodde häromkring var naturvana skymtes nu ingen levande själ på de tomma gatorna. Men herr Petterson var fast besluten med att förfulla sitt uppdrag. Han vandrade igenom den trånga korridoren på undervåningen av stadens mest besökta vandrarhem. Väl framme vid dörren tog han på sig sin långa mörka kappa och sin breda hatt och vandrade ut i det nattsvarta blöta mörkret. Medan Petterson vandrade på trottoarkanten kunde han till sin väldigt stora förvåning känna hur hans hjärtade trippade upp av utan tillkänna någon större anledning. Då han var väldigt van vid uppdrag av alla olika sorters slag förstod han inte direkt varför hans undermedvetna betedde sig på detta underliga sätt.



Petterson började andas mer lugnt och försökte smidigt komma på andra tankar. I försök med att tänka i banor kring den snart komna framtiden fann han sig alltid stå där i mörkret, så även detta förgäves. Då regnat piskade ner och vinden gjorde motstånd fanns det inte så mycket gott att tänka på i denna värld. Utan att försöka bryta ihop till fullt fann herr Petterson sig själv några meter ifrån infarten till byggnaden där det hela skulle ske. Huset hade en stadig utstyrsel, men ändå inte så att det skilde sig från de andra byggnaderna. Förutom högst upp på taket där huset helt saknade skorsten.



Han närmade sig byggnaden med snabba korta steg, väl framme vid dörren tog han ett djupt andetag, andades ut och sköt upp dörren. En bjällra plingade till som överröstade dånet av regnet utanför. Herr Petterson vände sig om blixtsnabbt, med hjärtat i halsen fann han sig stirra i det tomma intet. Hjärtat slog snabbare samtidigt som han vandrade in i det stora välbelysta rummet, men inte en människa syntes till. Herr Petterson kunde höra sina egna andetag medan han lät sina ögon sakta söka vid hyllorna längst väggarna efter något specifikt. Utan succé,vände sig herr Petterson om och rörde sig mot utgången, tankarna for runt, hade han blivit vilseledd till fel plats? När en hand plötsligt rörde vid hans axel. Fryst av fasa vände sig Petterson om. En stor man med ett kraftigt strävt skägg och tatueringar längst armarna mötte honom till synes. De båda männen iaktog varandra sakta. Tystnaden var lång och inte ett ord sades. Den tatuerade mannen tar några steg bort bakom disken och sträcker sig efter något. Herr Petterson iaktar mannens varenda röresle medan hans hjärta slår snabbare och snabbare. Han känner hur svetten rinner längst ryggraden när han ser mannen ta fram ett paket, väl inplastat för att inte skadas utav regnet.





”Jag har det din handledare ringde om”, sa mannen med höjd blick och övergav paketet till herr Petterson.
Herr Petterson bara nickade djupt, utan att svara vände han sig om med paketet under armen och bedrog sig. Med fast blick framåt vandrade nu herr Petterson mot utgången. Han tog snabbare steg, öppnade dörren för att ännu en gång överröstas av ljudet från bjällran. Panikslagen började herr Petterson nu springa, utan en tanke på att vända sig om sprang han med all sin ork och lust mot hamnen för att slutföra vad han nu påbörjat. Väl framme ser herr Petterson sig omkring, utan större undersökning utan av ren erfarenhet märker herr Petterson att något är på lurt. Dimman ligger lågt samtidigt som den är ovanligt tjock. Inte ett ljud hörs. Bara regnets hårda piskande mot hustaken och åskans mullrande uppe vid bergen. Herr Petterson ställer sig mot en vägg som lätt skyddas av ett tak. Med sin blick ser han hur en skugga syns i dimman. Med takt ser han hur den börjar närma sig mot honom. Herr Petterson står kvar blixtstilla mot husväggen. Skuggan var nu så pass nära att han kunde urskilja detaljer. En stor man, större än mannen med tatueringarna, med en lång svart regnkappa stod snart framför honom. Mannen hade ett gigantiskt rep under högerarmen, ställde sig bredvid herr Petterson och tog av sig sen stora regnhatt med vänster hand.




”Har du lyckades med uppdraget?”   frågade mannen
Herr Petterson får inte fram ett ord.

”Vänta här”, säger mannen som sen släpper repet och försvinner ut i dimman igen.
Herr Petterson skakar, han vet inte om det är kylan eller om det är rädslan. Några sekunder senare dyker mannen upp med ännu ett paket. Han säger inget utan räcker bara över paketet till herr Petterson. De båda säger inte mer än så, även fast tankarna virvlade runt hos herr Petterson. De både iaktar varandra, och herr Petterson är först med att vända ryggen till för att bege sig. Han kände hur mannen följde honom med blicken när han sakta försvann i dimmen. Men det värsta var över.



Utan att märka, insåg herr Petterson nu att åskan och regnet blivit mycket värre än förut. Medan han vandrade längst gatan såg han hur kloakerna inte räckte till, vattnet forsade nerför gatorna. Påvägen ser Herr Petterson till sin stora förvåning nu en och en annan människa som försöker stoppa vattnet från översvämningar. Människorna är så upptagna med att flytta plankor, tunnor och bord som kan leda iväg vattnet ifrån husen och rinna ut i mitten utav gatan istället, att dom inte märker honom. Herr Petterson vänder istället blicken rakt fram, utan en minsta tanke på att hjälpa dom stackars människorna som sliter förgäves. Han har inte tid, uppdraget måste slutföras. Herr Petterson slår upp dörrarna till vandrarhemmet och går rakt igenom. Golvet blir dyngsurt men han fortsätter gå tills han anländer vid slutet av byggnaden. Går ut genom bakdörren för att ännu igen möta regnet. Tankarna far runt i huvudet, men ändå var han så nära sin slutdestination. Tillslut, efter många om och men kommer han fram till ett stort hus. Man ser hur det ryker ur skorstenen när han sedan ser en kvinna i köket. Herr Petterson går in på gården, bakom huset och öppnar en mindre dörr som leder in till hallen av det stora huset. Utan att knacka öppnar han dörren. Han hinner bara hänga av sig sin regnhatt när han hör kvinnans röst utifrån köket.




”Nå? Köpte du vad du skulle Bengt?”


”Ja mamma, jag har brödrosten och räkorna!”

Bengt klär av sig resten, han springer upp för trapporna med sina livglada ben och beger sig in i sitt rum. Slänger sig i sängen och tittar upp i taket medan han mumlar för sig själv. När jag blir stor, då ska jag bli agent på riktigt!